X

Klimatpolitik i Australien

Klimatpolitiken i Australien har skakats rejält i fundamenten på sistone. I och med att Australien fick en klimatskeptisk premiärminister, Tony Abbott, skrotades den tidigare införda koldioxidskatten och utsläppshandelssystemet. De båda ersattes av ett styrmedel som kallas Direct Action, där skattebetalarna ger bidrag direkt till klimatprojekt som sedan ska uppfylla de åtaganden Australien har under Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013-2020). Vår utrikeskorrespondent, Alexander Olsson, rapporterar från förra veckans omvända auktion av utsläppsinvesteringar i Australien.

Under 2012-2014 hade Australien en koldioxidskatt som beskattade utsläpp från bland annat industrin och transportsektorn. Skatten som infördes av Labor-regeringen kritiserades hårt av det dåvarande oppositionspartiet Liberal Party of Australia lett av Tony Abbott. När liberalerna gick till val under 2013 var en av deras valfrågor att avskaffa koldioxidskatten, vilket också blev verklighet när de tog makten och skatten upphävdes i mitten av 2014 av premiärminister Tony Abbotts nya regering.

Efter att ha gjort många besvikna i Warszawa, under klimatmötet 2013, verkar något sorts politiskt ansvarstagande i klimatfrågan börjat infinna sig hos den sittande liberala regeringen. Med en inhemsk kol- och gruvindustri som ständigt lobbar för sina intressen kan det inte vara lätt att bedriva miljöpolitik i Australien, utan regeringens politik verkar snarare följa kortsiktiga ekonomiska intressen som att skapa fler jobb i gruvnäringen, på bekostnad av både nationella och internationella miljöfrågor. Trots det har en ny strategi för att råda bot på växthusgasutsläppen vuxit fram på sistone. Regeringen har upprättat sin egen version av FN:s gröna klimatfond, med skillnaden att pengarna inte ska gå till utvecklingsländer utan till att göra klimatinvesteringar i Australien genom så kallade Direct Actions. I stället för att följa principen om att utsläpparen betalar, ska skattebetalarna i Australien betala olika initiativ som minskar halten koldioxid i atmosfären direkt. Fonden som kallas Emissions Reduction Fund (ERF) har nyligen genomfört sin första omvända auktion, där företag får bjuda så lågt de kan för att erhålla finansiering för sina klimatprojekt. Medelpriset blev 13,95 australiska dollar (AUD) per ton koldioxidekvivalent, vilket motsvarar 94 kronor med dagens växelkurs (1 AUD = 6,75 SEK), enligt The Australians hemsida och fonden har totalt 2,55 miljarder AUD (17,2 miljarder kronor) för att köpa 180 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Som en jämförelse har priset för den handlande sektorn på EU:s marknad för utsläppsrätter varit runt 70 kronor den senaste tiden, medan koldioxidskatten i Sverige snarare ligger på runt 1000 kronor per ton koldioxidekvivalent.

Arthur Cecil Pigou filade runt 1920 på en typ av skatt som skulle bestraffa negativa externaliteter som inte inkluderas i priset av en vara eller en nedsmutsande aktivitet. Ett exempel på en negativ externalitet är att det inte kostar ett företag speciellt mycket att släppa ut koldioxid till atmosfären, men kostnaden för samhället kan däremot bli väldigt stor. Pigouvianska skatter på miljöområdet kan överföras till en annan del av ekonomin för att stimulera till aktiviteter som inte direkt bidrar till negativa externaliteter, som att skapa arbetstillfällen. Detta sätt att föra över kapital från miljöbovar till arbetskraften har i Sverige kallats grön skatteväxling. Tanken är väldigt omhuldad och har översatts i principen att utsläpparen betalar eller Polluter Pays Principle. Nu gör Australien något relativt unikt, de lägger bördan att betala för nationens växthusgasutsläpp på arbetskraften genom en skatt, alltså en omvänd grön skatteväxling, låt oss kalla det en brun skatteväxling. Regeringen argumenterar för att alla vinner på detta eftersom priset på utsläppsminskningarna blir betydligt mindre genom det här systemet än om koldioxidskatten skulle fått vara kvar. Enligt regeringen skulle de företag som drabbas av skatten höja priserna på sina varor och på så sätt skulle australiska konsumenter straffas med 550 AUD (3700 kronor) per hushåll och år. Det regeringen däremot glömmer att berätta är att straffet, som bland annat motsvaras av en högre elräkning på 172 AUD (1160 kronor) och höjd kostnad för gas på 53 AUD (360 kronor) per år, skulle ge ytterligare incitament för att sätta upp solceller på taket, minskad konsumtion av elektricitet och för att spara på gas. I ett land där 64 % av elen kommer från kolkraft och 20 % från naturgas och med väldigt goda förutsättningar för solel är det kanske inte en så dum idé?

Vad är det då för inhemska utsläppsminskningsprojekt som har fått pengar för att minska Australiens utsläpp? Nästan 60 % av projekten är olika landbaserade projekt, så som skogsplantering och skydd av skogar mot skövling, och resten av projekten består nästan helt och hållet av olika avfallshanteringsprojekt, så som att utvinna metangas ur soptippar. En komplett redovisning av projekten finns på regeringens hemsida. Den nästan totala avsaknaden av projekt i fossilbranschen tyder på att regeringens strategi knappast är att fasa ut kolkraften i landet. Landbaserade kolbindningsprojekt, som i Australien går under namnet Carbon Farming, har ofta andra fördelar än endast kolupptag från atmosfären, så som ökad biologisk mångfald och minskad erosion. De kan därför ha en positiv påverkan på flera andra miljöaspekter än endast klimatet. Men de landbaserade projekten måste kombineras med en omställning av industrin till förnybar energi annars kommer utsläppen aldrig att minska. De landbaserade aktiviteterna kan minska halten av koldioxid i atmosfären, genom att träd suger koldioxid ur atmosfären när de växer eller genom olika åtgärder i jordbruket, men en minskning kan bara åstadkommas om vi samtidigt minskar utsläppen till atmosfären. De landbaserade aktiviteterna har nämligen en begräsning i och med att landytan som vi till exempel kan beskoga är begränsad. Att använda detta ammunitionsbegränsade vapen mot klimatförändringarna och inte samtidigt minska utsläppen är därför oansvarigt.

Risken är att Australien låser in sig i en fossilbaserad ekonomi för en väldigt lång tid framöver. Tony Abbott sitter säkerligen inte kvar på sin post när utsläppsminskningarna ska vara uppnådda, men vem som än har den otacksamma uppgiften att ta över efter honom kommer få det svettigt värre inför klimatmötet år 2020. Varför har Australien valt denna obeprövade och osäkra väg mot utsläppsmålet på -5 % jämfört med utsläppsnivån år 2000? För det första har Australien inte ratificerat Dohatillägget till Kyotoprotokollet för perioden 2013-2020 och deras mål -5 % är därför ett frivilligt åtagande. Hur det nu än påverkar deras motivation att uppnå målet, tror jag att sanningen snarare ligger i den protektionistiska politiken kring kolindustrin. Tony Abbott har bland annat sagt att ”kol är bra för mänskligheten och kommer vara det huvudsakliga bränslet i flera decennier”. Australien är världens andra största exportör av kol och värdet av exporten uppgår årligen till 40 miljarder AUD (270 miljarder kronor). Det är uppenbart att den sittande regeringen inte är villiga att kompromissa med värdet av den industrin.

Tony Abbott letar inte efter ett kostnadseffektivt sätt att minska Australiens utsläpp med styrmedlet Direct Actions, han letar efter ett sätt att rädda det han ser som den viktigaste principen att försvara: att Australien ska få tömma jordskorpan på kol och naturgas. Tyvärr har denna princip alltför stort stöd i Australien och hela världen lider av det.

Publicerad den 27 april, 2015 av Alexander Olsson under kategori(er) Blogg, Fossila bränslen, Icke förnybart, Klimat(frågor), Miljöpolitik, samt under etikett(er).

Visa modereringspolicyn