X

Dumhetens överlevnad

Ekologistas är inbjudna att delta på Nobel Week Dialogue som ett av två svenska bloggteam. Temat på årets NWD är “Exploring the Future of Energy” och inför eventet den 9:e december kommer vi belysa några olika frågor kopplat till temat. Det här inlägget hittar ni även på NWD:s blogg.

Henric skrev för några dagar sedan att “framtiden har ju oändligt många möjligheter”, vilket innebär att varenda liten åtgärd för att förbättra klimatet och miljön gör nytta. Jag håller helt med Henric i den analysen och uppmanar alla att tänka på vad ni kan göra hemma och där ni jobbar eller studerar för att påverka miljö och klimat i en positiv riktning. Samma sak gäller det parti ni röstar på. Undersök hur ni kan påverka dem i en hållbar riktning!

Men, även om framtiden har oändligt många möjligheter på en lång gråskala, så ser vi en årligen återkommande cirkus kring klimatförhandlingarna inom FN:s klimatkonvention, UNFCCC, med sina COP-möten som så ofta resulterar i otillräckliga beslut. Varför kommer inte dessa möten tillräckligt långt och vad är det som håller dem tillbaka? I dagens inlägg hävdar jag att de globala ansträngningarna för att skapa en internationell överenskommelse om minskade utsläpp inte kommer att nå tillräckligt höga mål. Detta eftersom de är bakbundna av “dumma” länder som tillsammans med andra “dumma” länder skapar en negativ återkoppling där besluten i slutändan inte gynnar någon alls.

Survival of the stupidest

Som så många andra gånger började tankarna kring inlägget dyka upp över en lunch när jag och en god vän diskuterade hur svårt det verkar vara att komma någonvart på internationell nivå vad gäller att börja minska utsläppen av växthusgaser. Jag fick då ett tips att läsa ett inlägg av The Hammock Physicist, med titeln “Survival Of The Stupidest”. Han skriver:

Key feature of stupidity is that its power lies in its abundance. One stupid person is helpless, a herd of stupid persons can be invincible. Place a smart individual in a group of stupid persons and you will witness the smart person succumb to stupidity. In an environment infested by stupidity ‘being the smartest’ does not equate to ‘being the fittest’.

Med kommentaren ovan som grund, så vill jag argumentera för att beslutsfattandet på internationell nivå helt enkelt beror på att istället för att sträva efter att vara bäst, så måste alla i förhandlingsrundan anpassa sig efter den dummaste parten i förhandlingarna. Och i fallet klimatförhandlingarna så är det inte bara ett land som är dumt.

Historikern Carlo Cipolla har i sin artikel “The Basic Laws of Human Stupidity” (De grundläggande lagarna för mänsklig dumhet) definierat ett antal lagar om dumhet. En av dessa lagar lyder (lag nummer 3):

A stupid person is a person who causes losses to another person or to a group of persons while himself deriving no gain and even possibly incurring losses

En annan av Cipollas lagar lyder (lag nummer 1):

Always and invetitably everyone underestimates the number of stupid people in circulation

Alltså, problemet ligger i att det finns så mycket dumma personer (eller länder) överallt, vilket kopplar till Cipollas första lag. Och i klimatförhandlingarna finns det ett otal “dumma” länder som bara ser till sina egna intressen. Men, det är inte säkert de gör det utifrån egoism, utan det kan vara så att de helt enkelt är dumma. Australien är ett tydligt exempel, då den nyligen valda regeringen har gått emot alla vettiga miljöperspektiv och plockat fram lagförslag, det ena dummare än det andra, samt avskaffar Australiens relativt färska koldioxidskatt.

The Double Morton

The Hammock Physicist argumenterade för att dumma personer i grupp skapar en återkoppling, som gör att de fortsätter att ta "dumma" beslut. Det grundar sig i en spelteoretisk modell kallad “the Double Morton”. Men, innan jag går in på vad “the Double Morton” innebär tänkte jag ge in liten kort bakgrund till spelteori.

Vad är då spelteori till att börja med? För att ge det en enkel bakgrund, så är det ett forskningsområde som används inom bland annat ekonomisk teori och statsvetenskap, men spelteori är även något som används inom bland annat logik och forskning kring komplexa system. Totalt åtta spelteoretiker har tilldelats “Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” (i dagligt tal Nobelpriset i ekonomi), där den kanske mest kända är John Nash. Och han är ju mest känd från filmen “A Beautiful Mind” (som inte precis speglar hans liv på ett korrekt sätt) än för sin forskning, i alla fall utanför forskarkretsar.

Spelteori kan sägas vara att man baserar en teori på en viss typ av spel, vilket kan vara allt från “Fångarnas dilemma” till “Allmänningens dilemma”, något som även nobelpristagaren Elinor Ostrom arbetat med.

Nu till spelteorin och "the Double Morton". Tänk dig ett spel där ni är tre spelare. Du, Kâlle och Ada spelar ett tre-spelar-spel. Kâlle har möjligheten att göra ett dumt drag som gör att både du och Kâlle förlorar på det, samtidigt som Ada tjänar på det. På samma sätt kan Ada göra ett dumt drag som du och Ada förlorar på , samtidigt som Kâlle tjänar på det.

Enligt Cipollas första lag, så underskattar vi alltid hur många dumma personer det finns i omlopp. Med det i bakhuvuvet så frågar vi oss vad som händer om både Kâlle och Ada genomför varsitt dumt drag. Jo, du kommer förlora på det samtidigt som både Kâlle och Ada tjänar på det, relativt sett. Detta skapar en positiv återkoppling för Kâlle och Ada, vilket gör att eftersom både Kâlle och Ada fick det bättre än dig, så kommer de fortsätta att göra dumma val.

Tennis-dilemmat

För att förklara "the Double Morton" med ett lite mer jordnära spel, så kan vi tänka oss att ni är tre kompisar som ska spela tennis. Återigen är det du, Kâlle och Ada, som ska spela tennis och ni har att välja på två tennisplaner. På tennisplan A får ni spela i 45 minuter och på plan B får ni spela i 60 minuter. Ni får inte kommunicera med varandra innan ni väljer plan, utan ni väljer helt enkelt plan baserat på att ni vet att ni är tre spelare som vill spela tennis.

Ifall alla spelare väljer samma plan, så får ni spela två tredjedelar av tiden var. Om två spelare väljer en plan och den sista spelaren väljer en annan plan, då får den ensamma spelaren inte spela alls, medan de andra två får spela hela tiden.

I en perfekt värld där alla spelare gör rationella val, så kommer alla spelare välja planen där man får spela i 60 minuter, dvs plan B. Det skulle göra att alla spelare får spela och alla får två tredjedelar var, dvs 40 minuter var.

Men, här kommer “the Double Morton” och Cipollas första lag in. Om Kâlle och Ada gör varsitt dumt val och istället väljer planen med 45 minuter speltid och du väljer planen med 60 minuter speltid, då kommer Kâlle och Ada få spela hela tiden, vilket ger dem hela 45 minuter speltid och du får inte spela alls.

Tänk dig konversationen er emellan, efter att de har spelat klart:

Du: Ni skulle ju ha valt plan B!

Kâlle: Varför det?

Du: Plan B har ju mycket mer speltid!

Ada: Hur mycket tid får vi spela då?

Du: 40 minuter var.

Kâlle: Ha, det är ju sämre än vad vi hade nu. Nu fick vi ju lira 45 minuter. Det är nog du som gjort ett dumt val!

Två dumma val kan alltså här ses som ett “smart” val från de som gjort valet. Både Kâlle och Ada tycker ju att de fick spela mest, eftersom de fick spela 45 minuter var. Men det är ett “negativt smart”, eftersom det minskar den totala nyttan som hela gruppen kunde ha fått. Den totala speltiden minskar ju från 120 minuter till 90 minuter då de spelar på planen med 45 minuters speltid. En person som väljer plan A minskar ju inte bara sin egen tid med 15 minuter, utan även tiden för de andra spelarna.

Om nu en större del av gruppen (Kâlle och Ada) väljer “fel”, dvs planen med 45 minuters speltid (A) i det här fallet, då kommer den mindre delen (du) också vara tvungen att välja A för att få ta del av spelet. I en population dominerad av dumhet, så måste rationella personer också uppträda dumma. I det här fallet får ni bara totalt 90 minuter speltid nästa gång ni väljer plan eftersom alla väljer plan A.

Slutsats

Detsamma gäller för klimatförhandlingarna inom UNFCCC och det spektakel som vi såg i Warszawa för några veckor sedan. Några länder tror att de är smarta för att de gör egoistiska val, som t.ex. Australien och Kanada med flera. Eftersom flera länder gör dåliga val, så kan inte de länder som vill göra bättre val, även om de har argumenten på sin sida, få med sig de som gör de dåliga valen. De "dumma" länderna tror nämligen att de tjänar på att göra sina val vilket ger dem en positiv återkoppling. Det gör att de rationella länderna helt enkelt måste välja de dåliga valen (en urvattnad text och några icke-beslut) och det är därför vi får så undermåliga överenskommelser från de här mötena. Precis som i tennis-spelet så skapar förhandlingsrundan i klimatförhandlingarna en återkoppling som gör att länder som inte vill ställa upp på hårda regler ändå tror att de tjänar på det, i alla fall på kort sikt. Det är bland annat denna återkoppling som gör att vi inte ser några bra beslut från COP-mötena.

Vi måste helt enkelt dras ner riktigt riktigt långt i skiten innan alla länder inser att vi måste välja tennisplanen med 60 minuters speltid istället, eftersom det är bäst för alla inblandade… Och det är därför det krävs ett stort engagemang vid sidan av dessa förhandlingar för att det ska hända något. Klimatförhandlingarna verkar enbart fokusera på att få spela tennis på planen med mindre tid, då vissa medspelare inte ser till helheten.

Men, precis som Henric skrev "Oavsett hur dåligt det än ser ut så kommer även en liten utsläppsminskning göra framtiden lite ljusare" så kan vi själva agera för att förbättra framtiden. Vad kan du göra hemma, på jobbet och hur kan du påverka det parti du tycker om för att förbättra miljö och klimat? Allt gör nytta!

 


Delar av inlägget är en Göteborgsk version av "the Hammock Physicists" inlägg Survival Of The Stupidest.

Publicerad den 6 december, 2013 av Andreas Hanning under kategori(er) Blogg, Klimat(frågor), NWD, samt under etikett(er), , , , , , , , .

Visa modereringspolicyn