X

Kärnkraft – bombsäker energi?

Föga förvånande, med tanke på situationen i Japan, har det blivit mycket fokus på kärnkraft här på bloggen det senaste. Jag tänkte komplettera diskussionen om olyckrisken, som ju Andreas förtjänstfullt har drivit, med vad jag anser vara ett än större problem - nämligen den potentiella spridningen av kärnvapen.

Det bör först nämnas att jag är lite kluven vad gäller kärnkraft. I ett land som Sverige skulle det kanske kunna vara ett ganska bra energislag, förutsatt att man löser slutförvaringen (något som vi inte kommer kunna svara på förrän om några tiotusental år). Dessutom är det ju en potentiellt bra transitionsteknologi ur ett klimatperspektiv och, inte minst, sjukt coolt ur ett tekniskt perspektiv... Nu är ju tyvärr inte alla länder som Sverige och det är det som gör kärnkraften till ett ganska olustigt energislag, om man zoomar ut från trygga Sverige och tittar på hela den otrygga världen.

Vi börjar med en bakgrund.

Under åren 1945-1998 inträffade det 2053 kärnexplosioner runt om på jorden. Det startade med Trinity-testet nära Los Alamos 1945 och slutade med Pakistans kärnvapensprängning i maj 1998. I filmen nedan av den japanska konstnären Isao Hashimoto kan man följa historiens alla kärnexplosioner. En ganska överraskande och skrämmande illustrering av historien, åtminstone var den det för mig. Det är lite segt i början så har ni dåligt tålamod kan ni hoppa fram till 1962 sisådär, men jag rekommenderar att ni ser hela filmen. Missa för allt i världen inte slutet där man ser den totala geografiska spridningen.

Nu med bakgrunden avklarad kan vi blicka in i framtiden.

Jag tror inte att någon som läser detta innerst inne tycker att kärnvapen borde ha en plats på jorden. Tyvärr delas nog inte den uppfattningen av alla som inte läser detta, inklusive en inte helt obetydande grupp människor som gärna skulle ha en liten sådan arsenal att spänna musklerna med (eller t.o.m. använda). Så nu när vi är överens(?) om att kärnvapenspridning inte är något önskvärt scenario ställer jag mig frågan; kan verkligen en storskalig satsning på civil kärnkraft (tusentals nya kärnkraftverk behövs världen över om vi vill använda kärnkraft för att ersätta den fossila energin) att påverka kärnvapenspridningen?

Kunskapen hur man bygger atombomber finns. Det är inte ens speciellt svårt (åtminstone inte uranbomber, plutoniumbomber ska vara lite klurigare). Vad det däremot är brist på är höganrikat uran och plutonium, samt utrustningen som krävs för att kunna hantera det.

När man producerar kärnbränsle anrikar man uranet till i runda slängar 3,5% U235. Det gör man inga atombomber av. Tekniken är dock densamma för att tillverka höganrikat uran (det bör dock nämnas att vanliga anrikningsanläggningar inte klarar av detta utan att uppgraderas), >80% U235, vilket fungerar utmärkt för att göra atombomber. I runda slängar behöver man 25 kg för att skaffa sig en alldeles egen Hiroshimabomb att skryta med.

Plutoniumet då? Jo, det produceras i kärnkraftsreaktorer och kan sedan efter upparbetning användas till atombomber. Samma upparbetning görs när man tillverkar MOX-bränsle för lättvattenreaktorer och, på längre sikt, bränsle till breeder-reaktorer. En lättvattenreaktor producerar 200-300 kg plutonium varje år, men en breeder-reaktor av samma storlek producerar cirka ett ton. Med tio gånger fler reaktorer i världen än idag skulle vi, om dessa var av breedertyp, ha 4 000 ton plutonium cirkulerande i världsekonomin varje år. Hur mycket vi behöver för vår hemmagjorda Hiroshimabomb? 7 kg.

Vad jag vill säga med detta är att det inte finns några direkta teknologiska skillnader mellan civila och "militära" tillämpningar.

En expansion av kärnkraften medför en spridning av kärnteknologisk kompetens, både till nationella företag och enskilda personer. Historiskt sett finns det ett flertal exempel på hur kunskap och utrustning har sålts vidare, både från företag (Indien sprängde sin bomb 1974 med plutonium producerat i en forskningsreaktor som köptes från Kanada) och enskilda personer (AQ Khan, ofta kallad den pakistanska atombombens fader, utvecklade sin kunskap om anrikningsteknologi genom arbete vid det europeiska anrikningskonsortiet Urenco och har varit aktiv i att förse Nordkorea, Iran och Libyen med anrikningsteknologi/kompetens). En ökad spridning av kärnteknologisk kompetens kan med andra ord göra den mer lättillgänglig för den som är villig att betala. Dessutom kommer den ökade tillgången på kompetens och teknologi rimligtvis att sänka kostnaderna. Det bidrar till att göra kunskaper och utrustning än mer lättillgängligt eftersom man då inte längre kommer att behöva hosta upp en halv statsbudget för att dra igång ett kärnprogram.

Men om vi på något sätt lyckas reglera så att endast "snälla" stater har tillgång till kärnteknologi och förbjuder spridning till "dumma" stater. Är det lugnt då? Nja, bortsett från att individer som sagt inte kan hindras från att sälja sin kompetens, om bara priset är det rätta, så finns det alltid risk för exempelvis ett regimskifte i en "snäll" stat eller ändrade styrkeförhållanden mellan "ovänner". I ett sådant fall har en kärnkraftsstat med ändrade preferenser ("nydum" eller "grinig ovän") helt plötsligt väldigt bra förutsättningar att snabbt ställa om till ett militärt kärnprogram. Det är ju som sagt inga teknologiska skillnader och de sitter ju i så fall både på kompetens, utrustning och klyvbart material. Ett välutvecklat civilt kärnprogram gör det också lättare att dölja utvecklingen av den militära motsvarigheten för utomstående och de skulle till och med kunna föra över en del av kostnaderna för det militära projektet på konsumenters elräkningar. Speciellt allvarligt blir det om länderna har egna anriknings- och upparbetningsanläggningar eftersom det, som sagt, är tillgången på klyvbart material som är den mest begränsande faktorn.

På tal om tillgången på klyvbart material så kan vi ju fundera på vad som skulle hända om vi väljer att inte upparbeta plutoniumet i kärnavfallet. Jo, det kommer ju likväl att finnas kvar i slutförvaret. Eftersom plutonium är väldigt långlivat (lång halveringstid) så blir det bara lättare att separera det allteftersom de mer kortlivade ämnena sönderfaller. Till råga på allt är Pu-239, den isotop som är mest lämpad för vapenändamål, stabilare än de andra plutoniumisotoperna. Efter cirka tiotusen år (halveringstiden för Pu-239 är tjugofyratusen år, för Pu-240 ligger halveringstiden på sjutusen år) blir isotopsammansättning allt mer lämpad för vapenproduktion. Våra slutförvar av kärnavfall kan alltså komma att fungera som rena plutoniumgruvor i framtiden.

Samanfattningsvis vill jag alltså förmedla att vi inte bör stirra oss blinda på problemen med strulande kärnkraftverk eller läckande slutförvaring, utan även komma ihåg att kärnkraften kan möjliggöra än allvarligare konsekvenser. Vem vet, kärnkraften kanske kommer att bli en väldigt viktig energikälla under en lång tid framöver, utan att det sker några olyckor, utan att slutförvar läcker och utan att fler kärnvapen tillverkas. Tror jag det? Nej, men det hade varit ganska arrogant att påstå att jag är säker.

Vad jag däremot är säker på är att ingen vet hur framtiden kommer att te sig. Därför kan vi ju åtminstone göra vårt bästa för att inte ge den alltför goda förutsättningar att te sig illa.

-

p.s. Jag hävdar fortfarande att jag inte är en utpräglad kärnkraftsmotståndare. Jag är dock definitivt inte en anhängare. d.s.

-

För den intresserade finns en betydligt mer uttömmande artikel av Christian Azar i Tidningen Framsyn (dock sex år gammal, men likväl fortfarande relevant). Flera av argumenten ovan är hämtade därifrån.

Publicerad den 21 mars, 2011 av Oskar Englund under kategori(er) Blogg, Kärnkraft, Krönika, samt under etikett(er), , , , , .

Visa modereringspolicyn